Välj en sida
Elvis Costello. Foto: Kajsa Juslin

MICHAEL JOELSSON, NÖJESREDAKTÖR OCH RECENSENT:

1. Elvis Costello, Jönköpings Konserthus
Det är inte varje dag som en världsstjärna bestämmer sig för att titta förbi Jönköping för en konsert, men oj vad de som fick tag på biljetter till Elvis Costello kan känna sig nöjda över det. Det var inte bara hitsen, det var även ett berättande utöver det vanliga och såväl storslaget som avskalat. Ett briljant tillfälle i sin enkelhet.

2. Avantgardet, Sofiehof Underjord
Jag missade tyvärr deras konsert i höstas i Rotundan på Huskvarna Folkets Park som enligt ryktet var något i hästväg, men Nybrobandets första visit i Jönköpingstrakten var något extra också. De öste ut sin skramliga rock till publiken med en sådan energi och intensitet att svetten rann på såväl Rasmus Arvidsson som på publiken. Sällan har jag skådat en sådan kärlek till musiken.

3. Loney Dear, Huskvarna Folkets Park
En sensommarkväll utöver det vanliga. Emil Svanängen har växt fram till en av de mest intressanta artisterna i Sverige och när han kom till hemmaplan för en spelning gjorde han ingen besviken. Det var lekfullt och stämningsfullt på en och samma gång. Mest var det lekfullheten som imponerade, när de till synes improviserade fram ljud som var helt magiska.

Thåström. Foto: Robert Eriksson

RICHARD AHLGREN, RECENSENT:

1. Thåström, Munksjömagasinen
Thåström i Munksjömagasinen var givetvis en succé. Punklegendaren sjöng bättre än någonsin och med sig hade han ett fantastiskt band. Gitarristen Pelle Ossler målade fram stora känslor med sin stråke till gitarren. Thåström gestikulerade vilt med en hypnotisk närvaro i den karga lokalen. Utmärkta nya skivan, ”Centralmassivet”, dominerade låtlistan som även innehöll brutala versioner av ”Alla vill till himlen” och ”Vacker död stad”. Stackars er som inte var där.

2. Södra Sverige, Sofiehof Underjord
Superbandet med Mattias Alkberg i spetsen bjöd på en fantastisk konsert i källaren på Sofiehof. Konserten innehöll det mesta man önskar av en rockkonsert. Det var galet, skevt, noisigt och alldeles, alldeles underbart. Alkbergs aviga melodier ovanpå den frustande ångestrocken var perfekt.

3. Loney Dear, Huskvarna Folkets Park
Den otroligt begåvade Emil Svanängen har i år fått sitt stora genombrott för den breda massan. Augusti-spelningen i Teaterladan blev mycket speciell. Duon Klabbe Hörngren och Emil byggde låtarna från grunden med hjälp av loopar, improvisation och en rejäl dos musikalitet. De skapade magi som är svår att förklara. Stämningen var tvungen att upplevas på plats. Stort grattis till alla oss som var där.

Isabella Lundgren. Foto: Hasse Linden

RIKARD FLYCKT, RECENSENT:

1. Isabella Lundgren, Spira
Jo, Isabella Lundgrens mellansnack blir lite väl pretentiöst ibland. Men hon skulle kunna sjunga ur telefonkatalogen och få det att låta meningsfullt. Hennes program ”Somehow life got in the way” med jazzkombo och Jönköpings sinfonietta i Spira i våras var gåshudsframkallande – oavbrutet, från start till mål. Fler borde ha varit där, vi som var det svävade på moln. Världsklass rakt av.

2. Les Misérables, Spira
Ekonomiskt har höstens musikalsatsning i Spira gått riktigt illa. Men konstnärligt är det en klockren framgång som innehållit allt – fantastisk scenografi, stark dramatik, högoktaniga insatser från de allra flesta medverkande. Förutom förstås den goda storyn och den vackra musiken. Om vi bortser från problemen runtom är ”Les Mis”-uppsättningen ett strålande exempel på att det går att hålla riktigt hög scenkonstnivå också utanför storstäderna.

3. Henrik Schyffert, Jönköpings Teater
Det här är kanske inte helt självskrivet på en tre-i-topp-lista för året. Men Schyffert är en veteran som kan konsten att skapa trygghet i det slitna ståuppkonceptet, samtidigt som han vågar utmana. Hans show ”Var inte rädda” på Jönköpings teater i våras bjöd på hela skalan från underlivshumor till brutalt träffsäkra uppgörelser med högerpopulism. Artister som tar ställning är bra – särskilt när de samtidigt är hejdlöst roliga.

Loney Dear. Foto: Vilhelm Stokstad/TT

JOHAN FORSMAN, RECENSENT:

1. Loney Dear, Huskvarna Folkets Park
Emil Svanängen beslutade sig hastigt och lustigt för att lira i hembygden, tog med sig en kompis och några syntar. Det blev en sagolik musikalisk stund i Teaterladan och enligt uppgift gjorde både artisten och delar av publiken upp en eld på Vätterstranden efteråt. Somrigt värre.

2. JP Harris and The Tough Choices, Stadsparken i Nässjö
En halvtimme bort med bil ligger Nässjö, och stadens kulturinstitution Pop i Sommarnatt lever och frodas. Bland årets mångskiftande torsdagskvällar vill jag lyfta fram konserten med JP Harris and The Tough Choices. Robust Honkytonk-Country med värme och sväng och Nässjöpubliken som sluter upp oavsett väder. Regnar det så hålls konserterna ändå på kulturhuset Pigalle…

3. Thåström, Munksjömagasinen
Det känns som om det var igår, och det var det ju nästan också. Thåström är som klippt och skuren för nedgångna industrilokaler som Munksjömagasinen och halva Jönköping råkade också vara där. En tung, mörk och atmosfärisk tillställning värmde i höstrusket och känslan varar än till påska!

Ella Fitzgerald. Foto: Ron Frehm

BO LEVANDER, RECENSENT:

När man ska göra ett bokslut för 2017 kan man konstatera att det har varit kvinnans år. #metoo har rört om och det jag har varit på har ofta haft kvinnliga förtecken. Hundraårsminnet av Ella Fitzgeralds födelse har verkligen präglat mycket av årets program på våra scener. Två av mina utvalda konserter handlar om det:
1. Söndagen den 14 maj fylldes Konsertsalen i Spira för att höra elva av bygdens bästa sångerskor. De backades upp av Jönköpings Storband och Orkesterföreningens stråkar. Det blev en stark upplevelse med mäktig orkesterklang och mycket fina röster som personligt tolkade Ella.

2. Den 22 november fick Fjällstugan besök av begåvade Vivian Buczek från Malmö. Tillsammans med Martin Sjöstedt Trio gav hon sin tribut till Ella. Trots en lätt förkylning gav hon en fantastisk upplevelse och visade vilken kraft hon är i svenskt jazzliv.

3. Torsdagen den 9 november fick vi höra något av det mest spännande som svensk jazz kan presentera idag. De mångsidigt begåvade herrarna i Oddjob gör det inga andra gör. De plöjer nya fåror, bygger nya vägar och finner sin alldeles egen kurs i sitt konstnärskap. Det går inte helt enkelt att etikettera dem. De är just bara Oddjob.

Lisa Ekdahl. Foto: Fredrik Sandberg/TT

MONICA RYTTMAN, RECENSENT:

1. Lisa Ekdahl, Jönköpings Konserthus
Årets skönaste konsert. När hennes ”Vem vet inte jag” spelades oavbrutet trodde jag att hon skulle vara en dagsslända. Så fel man kan ha. Sedan dess har hon bland annat spelat i Paris och i Sydamerika. Och finslipat sitt eget uttryck. Nu var hon tillbaka med full kraft och fyllde scenen och våra hjärtan med värme.

2. ”Dancer- Poulini den nakna dansaren”, Folkets bio
Årets starkaste och vackraste filmupplevelse. Dokumentären om Sergei Polunin – en naken skildring om uppväxten i Ukraina med oändliga krav på prestation.
Han offrar allt för att familjen ska få det bra tillsammans. Men efter hårt slit splittras ändå familjen och Sergie förlorar motivationen. Tack och lov slutar han inte att dansa. Men han gör det på sina egna villkor.

3. Loney Dear, Huskvarna Folkets Park
Årets mest vackra och annorlunda musikupplevelse. På scenen väntar två stolar, elektronik och en gitarr på stativ. Två vanliga killar kommer in på scen och börjar trevande söka sig fram till rätt uttryck. De sitter vid varsin ”dator” och framställer olika stämmer och ljud. Emellanåt griper Emil i gitarren. Det blir en oförglömlig konsert med nyfikenheten och kreativiteten i centrum.

Emil Jensen. Foto: Maja Suslin/TT

EBBA ÖBERG, RECENSENT:

1. Emil Jensen, Spira
Tidigt av året, efter avsaknad av snö och bara en massa tö. Emil Jensen for förbi med sin Flyktpotatis. Vi förflyttades från vår färglösa vardag ned i ett hav av minnen och fantasier. Vi satt alla i samma båt, hela publikhavet, och förundrades över hur äkta Jensens scenshow var. Allt det där svåra och tunga, vändes om till filosofiska funderingar. Han vände och vred om vårt sinne tills våra stängda dörrar öppnades.

2. Melissa Horn, Huskvarna Folkets Park
Sensommarvindar svepte förbi. Nästan lite likgiltig befann jag mig i Ladan i Huskvarnaparken. Det var vemodet som slog mig hårdast, vind av förändring och oron där före. Men Horns vackra visor vaggade min ängslan till stilla ro. Hon lyfte att smärta är lyckans motpol och båda är lika beroende av varandra för att finnas, och att något måste dö för att nytt ska födas.

3. Joakim Thåström, Munksjömagasinen
November, och frosten är kommen. Is överallt, men de annars så luftigt kyliga Munksjömagasinen kokade denna kväll. Trots sen söndagskväll kändes det mer som fredag. Folk strömmade in från överallt och alla var lika förväntansfulla. Yngre som äldre, nya fans som gamla. Kvällen var lång, men kändes oändlig, och Thåström gestaltade tidlösheten.

The Square. Foto: Magnolia Pictures

INGELA GRAHN, FILMRECENSENT:

1. ”The Square”
Idén med rutan på ett torg där tillit ska råda var nog mest en förevändning. För mig var Ruben Östlunds tokhyllade film hans andra satir – Turist var den första – om hur en rik och priviligerad man känner sig obekväm i samtiden. Elisabeth Moss, som får representera en nutida kvinna, gör en oförglömlig sexscen tillsammans med huvudpersonen Christian. Metaforerna med apor och alfahannar tolkar jag som kritik mot ”den moderna mannen” och feminismen. Det är obehagligt, Ruben Östlund har gjort bättre filmer, men han är fortfarande Sveriges mest problematiserande och tankeväckande filmskapare.

2. ”Dunkirk”
Christopher Nolan visar i streamingens och de små skärmarnas tid att film är makalöst på bio. Mästerlig iscensättning av gastkramande krigshistoria där kameran svingas mellan hudnära bilder av de strandsatta soldaterna till fågelperspektiv på krigets råa brutalitet. Genialisk filmmusik av Hans Zimmer, med hjärtslag och tickande klockor som en pulserande tråd i symfonin.

3. ”Twin Peaks: The return”
Film i all ära, men största upplevelsen 2017 visade att tv-serier kan vara konst. Att få kliva in i Twin Peaks universum igen, eller rättare sagt in i David Lynchs hjärna, var som en dröm. Nej, flera drömmar.

Dunkirk. Foto: Warner Bros. Picture

HELENA SANDBERG, FILMRECENSENT:

1. ”Dunkirk”
Årets mest genialiska drag är att presentera den dramatiska krigshändelsen under andra världskriget i ett mänskligt och känslomässigt perspektiv – kombinerat med konventioner från skräckfilmen. När vi slipper alldeles för långa scener av explosions- och ler-porr och samtidigt får möta klaustrofobin och paniken genom det kontrasterande vackra fotot blir det otroligt förskräckligt och berörande.

2. ”Hunt for the wilderpeople”
En udda bromance historia och samtidigt oemotståndligt charmigt äventyr med en övergiven pojke och hans motvilliga fosterpappa. Filmskaparen Taika Waititi lyckas utan sentimentalitet förmedla djup och allvar men samtidigt få våra tårar att spruta. Att skildra livets mörka sidor genom så osentimental och vågad humor är en konst få regissörer bemästrar – och så Hollywood-action fluff ovanpå. Se den!

3. ”Blade Runner 2049”
Den här (nerdgasmic) paketeringen är så snygg och vacker med ljudläggning, foto och klippning som överväldigar. Historien går också djupare än 80-tals varianten med människa vs. maskin-grejen vilket gör filmen till mer än en visuell popcornrulle. Således förtjänar den både plats ett och två samtidigt – haken är dock mun-kräkningar på grund av jättetuttar och hemmafru-robotar som aldrig säger nej.